När jag började med vävarna, tittade jag mycket på romantikens landskapsmålare.
Till exempel William Turner. Någon beskrev att se på hans verk som att få
ögonlocken avskurna, man möter en verklighet som inte är objektiv men som känns
mer sann.
Hur kan ett ögonblick kan göra att verkligheten nästan går sönder?
Jag tror att det handlar om ett sätt att se, nästan rakt igenom, mot det osynliga. Att
inte ta den sinnliga världen för given.
Simone Weil skriver om hur människan måste ogöra sig själv, för att världen ska
kunna existera i sin absoluta skönhet, utan att vår blick, vårt varande, står i vägen.
Hon längtar efter att se ett landskap när hon inte är där.
Jag längtar efter att se ett landskap när jag inte är där.
Det handlar om att betrakta, betraktelse.
Jag intresserar mig för Skärmar, hur vi tittar genom dem. Jag fascineras av
livestreams, Jag ser på örnar som äter från ett dött djur i ett naturreservat och får en
märklig känsla. Den gryniga webcamkvaliteten passar inte ihop med det riktiga.
Djuren som är, världen som finns. Fast bilderna överförs live, är verkligheten på
skärmen en helt annan, det uppstår ett glapp.
Ibland när en bild visas på en skärm överlappar pixlarnas rutnät med osynliga
mönster i bilden, och det uppstår interferens i skärningspunkterna. Det blir som en
aura, ett spår.
Jag tänker på hur internet breder ut sig som en stor sjö runtomkring mig.
Ödelandskapen som finns mellan punkterna som betraktas.
En kvinna filmar utsikten från sitt hus 2008 och jag är den enda som sett det, klippet
har inga visningar. Jag känner akut närvaro, hennes blick, som William Turners,
vibrerar i mig, jag har inga ögonlock.
Einar sa till mig att människor som bara är, för sig själva, inte är roliga och gulliga
utan vackra.
Det är ett visst tillstånd som jag hela tiden försöker återskapa, också i min konst. Ett
flyktigt tillstånd, ett tillstånd av andakt, när verkligheten vibrerar. Jag tänker på Weils
nåd, att det kanske är sprickorna som ibland uppstår, ljusglimtarna, mellanrummen.
En gång missade jag mitt stopp och fastnade på en busstation mitt i ett fält. Det var
mitt i natten, kolsvart.
Varje gång en bil körde förbi, lyste världen upp i deras helljus. Mellan bilarna låg
mörkret stilla. Då fanns bara väntan, och jag som en glaskropp, ett kärl.